Otilia str?ckte ut handen mot mobilen. 04.53. Hon drog tillbaka armen och placerade den ?ver ?gonen. Fyra timmars s?mn. Dr?mmen hon haft spelade fortfarande i hennes hj?rna, en loop som inte gick att stoppa. Hon f?rstod inte varf?r hon blivit s? r?dd. Allt som h?nt var en serie av osammanh?ngande bilder, men hennes hj?rta kunde vinna loppet mot v?rldens snabbaste travh?st. Hon tog ett djupt andetag. Om hon gick upp och r?rde lite p? sig kanske det skulle f?rsvinna. Det var vad hon hoppades i alla fall; f?rsvinna precis som de bra dr?mmarna gjorde. Dessutom k?ndes t?cket kv?vande, inte beskyddande som efter de flesta mardr?mmarna. Huden klibbade av svett och hon k?nde underarmens hud streta f?r att stanna kvar ?ver pannan n?r hon tvingade sig sj?lv att vakna till. Hon vred huvudet mot Simon. Han sov fortfarande, men hans eviga gnisslande med t?nderna fanns d?r. Otilia undrade om han n?gonsin skulle ge in till att skaffa det d?r tandskyddet tandl?karen rekommenderat. F?rmodligen inte. Hans m?rka ostyriga h?r l?g spretigt ?ver kudden och bara tippen p? hans l?nga n?sa syntes under t?cket. Hans br?stkorg r?rde sig upp och ner i l?nga, djupa andetag. Otilia log mot honom och sv?ngde f?tterna utanf?r s?ngkanten. En pl?tslig yrsel och en st?t av illam?ende fick henne att f?ra handen till huvudet. Det skulle inte bli en bra dag. Hon hade visserligen inte f?rsovit sig, men det hade n?stan varit att f?redra just nu.

  Otilia satte p? sig den vita frottémorgonrocken och hasade sig iv?g till duschen medan hon st?ngde av alarmet p? mobilen. Hon svor n?r sm? gruskorn fastnade under f?tterna. De hade inte dammsugit p? tv? veckor, men kanske skulle hon ta tag i det ikv?ll. Och diska. Och tv?tta. Simon kunde f? fixa maten, det var den enda hush?llssyssla han faktiskt var bra p?. F?rra g?ngen han tv?ttade hade hennes nya jeans f?rst?rts och en av hans favorittr?jor krympt, s? hon k?nde att det var b?st att sk?ta det sj?lv. N?r han diskade brukade glas och koppar g? s?nder och n?r han damms?g brukade han missa ytor. Han f?rs?kte verkligen hj?lpa till, men det k?ndes on?digt n?r Otilia m?ste g?ra om det n?r hon kom hem. Hon skulle inte klassa sig sj?lv som kontrollfreak, men om saker skulle bli gjorda skulle de bli gjorda ordentligt. N?r man hade lust.

  Det k?ndes sk?nt att duscha och hon stod d?r l?nge. Det var som att vattnet som rann av hennes kropp f?rde med sig bilderna fr?n dr?mmen tills de n?stan f?rsvann.

  Otilia best?mde sig f?r att v?nta med kaffe tills hon kom till f?rskolan. Tuggandes p? en ostmacka lutade hon sig mot diskb?nken. Kanske skulle Karin komma tidigt. Men bara f?r att Otilia vaknat en timme tidigare ?n hon borde betydde det inte att Karin ocks? gjort det. Hon skickade ett snabbt SMS till Karin om att hon kunde komma lite tidigare till jobbet om de ville hinna umg?s lite innan de b?rjade. Karin svarade efter bara n?gra sekunder att hon skulle f?rs?ka ta sig dit s? snabbt hon kunde.

  Otilia drog huvan ?ver h?ret f?r att det iskalla regnet inte skulle bl?ta ner det medan hon l?ste bilen. Hon halvjoggade fram till j?rngrinden vid dagiset och anv?nde jack?rmen f?r att inte kyla ner fingrarna, annars skulle de f?rvandlas till isbitar snabbare ?n hon kunde nysa. Gruset knastrade och skv?tte under hennes sneakers och Karin l?ste precis upp d?rren n?r Otilia kom under tak. Precis som Otilia hade Karin ocks? tagit fram sin vinterjacka. D?remot passade den bra p? hennes kropp och var inte lika tr?ng som den var p? Otilia. Hennes r?da h?r var samlat i en fl?ta som h?ngde ner efter ryggen och en snedlugg gick ?ver en liten del av pannan. Hennes smala h?nder skakade av den kyliga morgonluften och hon fumlade med nycklarna. Fr?n l?ngt h?ll s?g det ut som att hon hade tr?ningsbyxor p? sig, men det var ett par mjukisbyxor som satt lite mer ?tstramande ?n normalt. Hon brukade lyckas med att f? ett vanligtvis oseri?st plagg att se modernt ut, vilket skulle ha gjort Otilia irriterad om det var n?gon annan. Men med Karin var det annorlunda. Otilia kunde fortfarande k?nna sig lite avundsjuk p? henne, men efter att hon f?tt veta hur mycket jobb som kr?vdes gav hon upp. Hon skulle aldrig ha klarat av att uppr?tth?lla den kroppen och stilen i alla fall.

  “Godmorgon, gumman! Du ser tr?tt ut?” Karin gav henne en kram.

  “Godmorgon! Vet du, vi hinner faktiskt med en kaffe den h?r g?ngen.”

  Karin s?g p? klockan. “Ja… Ja, men det g?r vi ju faktiskt!” Hon skyndade sig skrattande in och st?ngde av larmet. “Hur k?nns kroppen d?? Har du fortfarande tr?ningsv?rk?”

  “Jaa”, klagade Otilia.

  Karin skrattade bara. N?r de tr?ffades f?rsta g?ngen hade Otilia tyckt att r?sten inte kunde h?ra till den n?tta personen eftersom att den var ganska djup och kraftfull, men nu t?nkte hon inte l?ngre p? det. N?r Otilia drog av sig jackan svor hon i huvudet ?ver Karins v?ltr?nade kropp. Inte f?r att hon sj?lv hade s? mycket att ta av, utan f?r att n?gon hade viljestyrkan att f? en s? definierad kropp. Sj?lv satt hon hellre hemma, uppkrupen i Simons armar med en p?se choklad. Det var kanske d?rf?r hon snart skulle beh?va g? upp en storlek i kl?der, men hon brydde sig inte speciellt. Karin p?stod till och med att hon tyckte om att tr?na. Otilia skakade p? huvudet.

  “S? du vill inte?”

  “Vad? Vill inte vad?”

  “F?lja med mig och Gustav upp till stugan? I helgen?”

  “?h. Nej, tyv?rr. Jag och Simon ska stanna hemma.”

  Karin sn?rpte p? l?pparna. “Jaja, tr?km?ns.”

  Trots att f?rslaget lockade Otilia kunde hon n?stan s?tta allt p? att de skulle g?ra ?tminstone en fysisk aktivitet, och just nu sade b?de hennes lathet och tr?ningsv?rken ett absolut nej till det. Dessutom var det evigheter sedan hon och Simon hade en helt ensam helg tillsammans. Det var alltid n?gon som fyllde ?r eller att de blev bortbjudna n?gonstans. De tyckte om att umg?s med folk, men ibland beh?vde man bara vara ensam. Hon hade redan b?rjat kolla igenom vilka filmer de skulle se. Simon var mer f?r SCI-FI och fantasy medan hon tyckte om drama, skr?ck och komedier. Innan hon tr?ffade Simon hade hon hatat allt som hade med fantasy att g?ra, men efter att Simon ?vertalat henne att se filmer som Star Wars, Sagan om ringen och Harry Potter m?ste hon erk?nna att hon funnit genren lite mindre motbjudande. ?ven om Harry Potter k?ndes lite barnsligt ibland. Han hade till och med f?tt Otilia att villigt se Doctor Who, ?ven om hon aldrig erk?nde det f?r honom. Vissa av hennes v?nner hade anm?rkt p? att hon f?r?ndrats sedan hon tr?ffade Simon, men hon tyckte sj?lv att det bara var till det b?ttre.

  De fortsatte in i k?ket. Ett bord med sex stolar stod placerat n?stan direkt vid sidan av d?rren, men i ?vrigt hade rummet en ?ppen planl?sning med l?nga tomma b?nkar som t?ckte den bortre v?ggen f?r n?r de skulle laga lunch. Det enda avbrottet var f?r spis och en djup diskho. Under den fanns en lastgammal diskmaskin som alltid brukade g? s?nder och l?t som att flera skruvar hade lossnat varje g?ng man k?rde den. Personaltoaletten var placerad direkt innanf?r d?rren, i slutet av ett meterdjupt h?l i v?ggen. Metern r?ckte f?r att man inte skulle sl?nga upp d?rrarna i varandra n?r n?gon kom in i k?ket och n?gon varit p? toaletten. Kylsk?pet och frysen var det enda som de inte kunde ha placerat v?rre. De stod vid f?nstret och t?ckte s? pass mycket av det att knappt n?got ljus n?dde in. Det lilla dagsljus som brukade k?mpa f?r att n? rummet doldes av en tunn, m?rkbrun gardin.

  Innan barnen b?rjade komma skulle Otilia ha sitt kaffe, ?ven om hon m?ste br?nna tungan av sig. Kaffekokaren bredvid medicinsk?pet tog oerh?rt l?ng tid p? sig, men de hann i alla fall dricka en halv kopp innan det f?rsta barnet l?mnades. N?r klockan n?rmade sig ?tta hade de flesta av barnen l?mnats, en av deras medarbetare kommit och det var fullt liv i leksalen. Otilia s?g p? kl?derna barnen hade f?tt med sig. Varenda f?r?lder hade v?ntat sig ett liknande v?der som ig?r. Fan. F?rhoppningsvis skulle de inte ta ut barnen innan de ?t lunch. Eller innan de f?tt sin tupplur. Hade hon riktigt tur skulle hon hinna sluta. ?ven om barnen inte brydde sig om att det var svinkallt och att regnet f?ll i deprimerande skurar s? brydde sig Otilia. Absolut inte ett v?der att g? ut i.

  Den nya vikarien kom klockan nio. Hon hette Marie och var en muskul?st byggd kvinna som bara kunde beskrivas som kraftfull. Som att n?gon tagit ett bergs k?rna och format om den till m?nniska. Hon hade en intryckt potatisn?sa och breda l?ppar som visade hela ?verk?kens tandk?tt n?r hon log. Hennes kortklippta h?r var ljusbrunt och sm?lockigt vid ?ronen. Otilia k?nde sig lite avst?ndstagande f?rst, men n?r hon b?rjat prata med henne s? m?rkte hon att det var en m?nniska som hon skulle b?rja tycka om. Det hade g?tt mer ?n en vecka sedan de var fler ?n tre personer p? plats den h?r tiden, och det m?rktes verkligen en skillnad i belastning.

  De tv? fyra?ringarna som br?kade om ponnyn dagen innan d?k aldrig upp. Karin ringde till f?r?ldrarna, men ingen av dem svarade. De drog slutsatsen att barnen m?ste vara f?rkylda och f?r?ldrarna stannade hemma med dem f?r en g?ngs skull. Men de m?ste i alla fall ringa och sjukskriva dem, vilket ingen av de tv? familjerna hade gjort. Visst att en familj inte gjorde det, vilket var ovanligt nog. Men att b?da familjerna varken svarade i telefonen eller h?rde av sig var makal?st. Karin och Otilia gick igenom p?rmarna f?r att se om familjerna skulle ?ka utomlands och om Karin eller Monica p? n?got s?tt hade missat att de skulle ?ka idag, men det fanns inga anteckningar om det. Karin och Otilia kom ?verens om att det om?jliga m?ste ha h?nt och att de trots allt m?ste fokusera p? barnen som var p? f?rskolan. Kanske skulle f?r?ldrarna h?ra av sig senare under dagen.

  Karin bad alla utom Marie att f?lja med in i k?ket. Det luktade varm choklad och flera termosar stod uppst?llda p? bordet. Otilia st?nade n?r Karin tog fram veckans schema. Hon hade gl?mt bort att de skulle p? utflykt idag. Ut i skogen och kolla p? l?v. Marie skulle f?lja med dem medan en av dem stannade kvar med tre?ringarna och de yngre barnen. Otilia ?nskade att hon kunde ha varit den som stannade kvar, men deras nya kollega hade bett om det redan f?rra veckan. Otilia synade schemat noga om de skulle g?ra fler aktiviteter den h?r veckan. Resten s?g ut att vara normala dagar utan utflykter. Det var d?rf?r f?r?ldrarna tagit med kl?der nog till sina barn att uth?rda en sn?storm i Antarktis. Karin hade ocks? ringt till Nina som skulle komma och hj?lpa till p? dagiset med barnen som var kvar. Otilia f?ljde Karin ut och b?rjade kl? p? fyra- och fem?ringarna i deras kl?der. Det var bara tv? som kivades n?r regnkl?derna skulle p? ?ver ytterkl?derna, sedan var de n?stan klara att g?. Karin h?mtade ryggs?cken med termosar n?r Nina kom. Hon str?lade upp n?r hon s?g gruppen av barn d?r inne.

  “Heeej Otilia!” Nina gav henne en h?rd kram som n?stan fick Otilia att tappa luften. “S? bra att jag hann p? er innan ni gick.”

  “Hej, Nina”, fl?mtade Otilia. “Hur ?r det med dig?”

  “Jod?, det ?r bra. Jag-” Hon avbr?t sig n?r hon s?g att vikarien b?rjat ta p? sig ytterkl?derna och skyndade sig till Karin.

  “Karin! Hej!”

  “Hej, Nina. Bra att du kunde komma.”

  Barnen b?rjade kivas och trampa p? st?llet, s? Otilia ?ppnade d?rren och sade till dem att h?lla sig i n?rheten eftersom de snart skulle g?.

  “Ja, det ?r ju klart! Men jag undrar om jag f?r f?lja med p? utflykten? Vikarien-” Nina stannade av mitt i meningen igen. “Vad heter du?”

  “Marie.”

  “Jaha. Marie vill v?l s?kert inte g? ut i den h?r kylan.”

  Otilia skyndade genom kapprummet f?r att erbjuda sig att stanna kvar n?r Marie tackade ja till erbjudandet. Otilia hade haft r?tt. Inte en bra dag. Men det regnade inte l?ngre och solen b?rjade synas genom molnen, s? kanske skulle de slippa bli extra bl?ta n?r de v?l var p? v?g. Otilia v?nde sig om igen och gick ut. Kylan i f?rmiddagsljuset bet i hennes kinder, men dagisbarnen verkade inte bry sig. Trots det hade det blivit en fin dag att g? p? utflykt, och kanske kunde solen hj?lpa dem att v?rma sig. Fem minuter senare kom b?de Karin och Nina ut, p?kl?dda och med den packning de skulle ha ute i skogen.

  V?gen dit tog tjugo minuter att g? med barnen. D?r fanns en tavla med en karta som f?rklarade joggingturerna och vilka v?gar som ledde till vindskydd. Det fanns ett vindskydd d?r med, men de skulle g? en liten bit till innan de stannade. De tog en av grusv?garna till v?nster och fortsatte tills de kom fram till ett vindskydd i n?rheten av en gigantisk sten. B?nkarna stod l?ngs insidan av timmerv?ggarna och en av dem fanns precis vid ?ppningen. N?gra meter framf?r b?nken fanns en v?lanv?nd eldstad vars galler n?stan rostat s?nder och l?g p? sidan av stenkonstruktionen. Karin hade ber?ttat att den stora stenen kallades ‘trollstenen’ n?r hon var liten, och hon ville inte att namnet skulle f?rsvinna. D?rf?r f?rklarade hon f?r barnen vad den hette tillsammans med en historia om ett troll som f?rvandlats till sten n?r solen r?rt honom. Genast var det flera barn som b?rjade kl?ttra p? den f?r att komma upp och kolla p? trollet.

  Karin och Otilia satte sig p? b?nken som stod l?ngst ut och packade upp plastmuggar och termosar p? den barrt?ckta marken framf?r dem. Hush?llspapper, ritpapper och kritor lades ut p? tv? stora presenningar. Nina h?ll koll s? att inget av barnen gjorde illa sig eller vandrade iv?g in i skogen. N?r allt var klart samlade de barnen och de fick uppgiften att leta p? tre olika l?v som de tyckte var fina. Otilia, Karin och Nina f?ljde med en varsin grupp om fem barn ?t olika h?ll, en liten bit fr?n vindskyddet. M?nga l?v hade fortfarande en frostrand eller var bl?ta fr?n regnet, men barnen plockade ?nd? upp alla de kunde hitta. Otilia plockade upp n?gra sj?lv innan de gick tillbaka. De andra tv? grupperna hade inte ?terv?nt ?n, men Otilia kunde h?ra prasslet av l?v och barnskratt i n?rheten. Hennes egen grupp fick leka runt stenen medan de v?ntade och Otilia b?rjade h?lla upp choklad till de femton barnen och kaffe till dem sj?lva. Snart kom Nina med sin grupp, och strax efter det kom ?ven Karin ut bakom stenen med sin. De samlade barnen i en cirkel d?r de fick sina muggar med varm choklad. De visade glatt upp sina l?v f?r de andra barnen medan de drack. Otilia suckade ut den sp?nning hon haft i sig sedan morgonen. Det s?g ut att bli en ganska bra dag ?nd?.

  N?r barnen druckit upp satte Karin ifr?n sig sin kopp, samlade l?ven som Otilia och Nina plockat upp och f?rklarade vilka tr?d de tillh?rde. De mest f?rggranna l?ven kom fr?n l?nnen och de andra kom fr?n andra olika tr?d som bj?rk och r?nn. Efter det l?rde Otilia dem hur man med krita och papper kunde f? l?vens form p? papper. Barnen blev genast ivriga att teckna av l?ven och hon kunde s?tta sig ner igen.

  “?r det verkligen s? illa som du trodde att det skulle vara?” flinade Karin mot Otilia.

  “Nej, det ?r det inte”, sade Otilia och h?llde upp mer kaffe. “Men det ?r fortfarande kallt.” Hon log snett mot Karin.

  “?h, nu ska vi inte vara s?n. Njut av solen, f?r snart nog blir vi av med den!” Karin puttade till Otilia med armb?gen.

  “Ja ja. Nu ska vi inte vara s?n.” Otilia puttade henne tillbaka.

  “Jag ?r glad att jag ?vertalade Monica till det h?r” sa Nina och vinklade ansiktet mot solen med slutna ?gon.

  “?vertalade henne?” Karin smuttade p? kaffet medan hon h?jde ett ?gonbryn mot Nina.

  “Japp. F?r elva ?r sedan. Att komma ut i skogen och l?ra barnen lite om l?v och mossa.”

  “Jag trodde ni alltid hade gjort det?”

  “Monica tyckte att det var b?ttre att de h?ll sig inom grindarna p? dagiset hela tiden, trots att vi har en s? h?r fin skog.”

  “Hur lyckades du ?vertala henne d?? Och att du fortfarande t?nker p? det efter s?h?r l?ng tid?” sade Otilia.

  “Jag har mina metoder” sade Nina hemlighetsfullt. “Elva ?r ?r en ganska kort tid med tanke p? att jag jobbat p? f?rskolan sedan jag var tjugo. N?r vi b?rjade gick vi minsann ut i skogen. Jajam?n. Men n?r Monica tog ?ver s? var det slut med det. Det tog n?gra ?r innan hon gick med p? att g?ra det igen. Lite… viljornas kamp. Vem som ska ha ?verhanden och s?.”

  Ensure your favorite authors get the support they deserve. Read this novel on Royal Road.

  “Men om det redan fanns innan Monica kom, varf?r slutade hon?” Karin l?t n?stan f?rn?rmad.

  Nina b?jde ner ansiktet igen och kisade mot henne. “F?r att det kr?vde en extra personal, och att de b?rjade ta upp det lite grann i l?gstadiet tror jag. Men barnen f?rst?r ju i alla fall och tycker att det ?r kul. Vi beh?ver fler m?nniskor som tar hand om naturen.”

  “Om du s?ger det s?.”

  “Vet ni att den h?r platsen inte kommer finnas kvar n?sta ?r?” sade Otilia. “De ska bygga hus h?r.”

  “Va? Men det h?r ?r ju ett underbart st?lle!” protesterade Karin.

  “S?g det till kommunen, lilla du. De har inte lyssnat p? n?gon annan, s? jag tror inte att det kommer fungera. Men om du vill kan du ju f?rs?ka”, sade Nina.

  “Det finns andra st?llen vi kan ta barnen till.”

  “Men det handlar inte om platsen”, sade Nina med ett ?ga p? Karin. “Det handlar om stenen, eller hur?”

  “Jag var h?r n?r jag var barn. Jag tyckte alltid om att komma hit f?r att det k?ndes magiskt att stenen en g?ng varit ett troll. Jag vill ju att det ska k?nnas magiskt f?r barnen ocks?.”

  “Jo, jag f?rst?r det”, log Nina. “Men de beh?ver bygga nya bost?der, och det g?r att det ?r lite synd att stenen ligger s? h?r i utkanten av skogen.”

  “Det finns inget vi kan g?ra ?t det”, sade Otilia tyst.

  Karin ?ppnade munnen f?r att svara, men Nina avbr?t henne.

  “Karin, allting f?r?ndras, ingenting f?rblir likadant f?r alltid.”

  Otilia k?nde en rysning kr?la genom hennes ryggrad, och satte h?nderna runt armarna. Hon visste inte varf?r det k?ndes som om Ninas ord hade f?tt Otilias inre att f?rvandlas till gelé och hon tyckte inte om det.

  “Fryser du?” fr?gade Karin.

  “Det kanske ?r dags att g? tillbaka”, sade Nina.

  Barnen visade stolt upp sina teckningar f?r de andra n?r utflyktsgruppen kom tillbaka. M?nga av dem hade tagit med sig l?v fr?n skogen och n?gra f?rs?kte l?ra de yngre hur man gjorde f?r att teckna av l?ven p? papper. Barnen som f?ljt med ut i skogen fick v?lja en varsin teckning som Otilia och Nina satte upp p? v?ggen. De var f?rggranna och avtecknade i m?nga olika f?rger. P? ett s?tt livade det upp dagiset lite grann trots att det bevisade att vintern med all dess m?rker fortfarande var p? v?g mot dem. Otilia och Nina satte sig ner hos barnen och skrev deras och tr?dets namn under bilden innan de sattes upp med h?ftmassa en bit ovanf?r panelen. Om de ville kunde barnen ta hem teckningarna n?r f?r?ldrarna h?mtade dem, men n?gra skulle nog sitta kvar ett tag.

  Otilia tog upp den sista bilden. Ett bl?tt streck gick utanf?r l?vet, s? barnet m?ste ha r?kat rita p? pappret innan, men Otilia kunde bara t?nka tillbaka p? vad som h?nt dagen innan. Hon hade b?rjat t?nka p? det som en synvilla, men pojken som ritat h?sten hade ocks? sett det. Det m?ste ligga n?got bakom det hela. Men det fanns ingen logisk f?rklaring. Hur skulle m?nniskor kunna f?rsvinna i n?gon sekund f?r att sedan komma tillbaka? Det var om?jligt och hon borde ha avf?rdat det. Hon hade varit tr?tt. Men pojken… Otilia skakade p? huvudet. Hon b?rjade f? huvudv?rk och snart skulle hon sluta. Det var inte v?rt att t?nka s? mycket p? n?got som kanske inte ens hade h?nt. Otilia tog lite h?ftmassa och f?ste bilden p? v?ggen.

  “Oti?”

  Otilia v?nde sig om. Leja stod bakom henne med knutna h?nder och s?nkt blick.

  “Vad ?r det Leja?” Otilia satte sig p? huk och lade handen p? flickans ?verarm.

  “Tack f?r att du inte sa till mamma.” Leja lyfte huvudet och gav henne en kram. F?rst stelnade Otilia till av ?verraskning, men sedan mjuknade hon och kramade flickan tillbaka.

  “Du lovade ju att inte g?ra det igen, s? det ?r ingen fara.”

  “Det ?r bra” nickade flickan eftert?nksamt. Det var som mjuka men best?mda tryckningar mot Otilias axel. “F?r hon har inte tid med det.”

  “Vad har hon inte tid f?r, Leja?”

  “Mamma har inte tid att lyssna p? f?niga historier. Hon s?ger det hela tiden.”

  Otilia blundade h?rt och drog sig ur kramen f?r att se Leja i ?gonen.

  “Varf?r s?ger hon s??”

  “Jag vet inte.”

  Otilia suckade och kramade om henne igen. “Om du vill prata kan jag lyssna p? hur m?nga historier som helst. ?ven om de ?r f?niga.”

  Leja svarade inte. Hon kramade om Otilia h?rt och l?mnade henne sedan d?r hon satt p? huk. Flickan gick bort till tv? andra barn, med hennes raka blonda h?r gl?nsande som guld i ljuset fr?n solen. Otilia drog med handen ?ver huvudet n?r hon reste sig upp och stannade med den i nacken. Hon s?g sig om efter Karin, men det dr?jde innan hon s?g att hon stod i kapprummet. Otilia gick dit f?r att m?ta upp dem.

  “-s? det ?r bara att ringa igen om det beh?vs. Det ?r alltid lika trevligt. Sen ?r det ju jag som kan handskas med Monica, s? ?r det n?got s?nt f?r ni ocks? h?ra av er.”

  Karin skrattade. “Jad?, jag ska t?nka p? det. Ta hand om dig, och tack f?r idag.”

  “Tack sj?lva. Det var kul att f? f?lja med ut lite grann.” Nina blinkade till Otilia och fortsatte ut genom d?rren med Fredriks hand i sin. Karin v?nde sig om mot henne.

  “Karin-”

  “Visst ska det bli sk?nt att sluta snart? Du kommer v?l ih?g middagen imorgon?”

  “?h, ja. Ja, det g?r jag.” Hon hade inte kommit ih?g det f?rr?n nu, men l?tsades inte om det.

  “Nu borde Monica snart vara h?r. Jag undrar vilket hum?r hon ?r p? idag.”

  “Jadu, det ?r sv?rt att s?ga. Men jag-”

  Otilia fn?s till n?r d?rren ?ppnades. Kunde det aldrig vara enkelt att s?ga n?got? Mannen som klev in bar ett stort leende och en s? intensivt glad glans i ?gonen att det n?stan var skr?mmande.

  “Hej, Karin och Otilia! Vad underbart att se er!” Han tog flera l?nga steg och kramade om dem med en arm var. Otilia och Karin bytte en f?rbryllad blick.

  “Trevligt att se dig med”, sade Otilia med uppsp?rrade ?gon.

  “Var ?r min grabb?”

  “Sebastian sitter och leker d?r borta, vi har varit ute i—”

  “Sebastian!” Mannen fortsatte in i leksalen utan att ta av sig skorna, vilket fick Karin att sn?rpa p? munnen. Pojken sprang in i hans armar och pappan sv?ngde honom runt i en vid cirkel. Sebastian skrattade h?gt och fick alla att dra blicken till dem.

  “Pappa”, skrattade Sebastian. “Vad ?r det som har h?nt?”

  “Vad som h?nt? F?lj med mig ut i bilen s? ska jag ber?tta. Skynda, kl? p? dig!” Han sl?ppte ner Sebastian som genast sprang iv?g till kapprummet, f?rbi Karin och Otilia.

  Mannen fortsatte efter honom utan att f?sta en blick vid dem. Innan n?gon av dem kunde h?mta sig nog f?r att fr?ga vad som stod p? hade de f?rsvunnit ut genom d?rren. Otilia var n?ra att sl?nga upp den f?r att fr?ga, men motstod impulsen. Ingen anledning att liva upp barnen ?nnu mer.

  “Vad var det d?r om d??” sade Karin matt och h?jde ?gonbrynen mot Otilia.

  Otilia h?jde p? axlarna i en hj?lpl?s gest. Flera av barnen samlades vid f?nstret f?r att se pojken och hans pappa halvspringa upp f?r grusg?ngen. De sprang n?stan omkull Monica och en annan personal vid grind?ppningen. Monica tog tag i grindstolpen f?r att inte halka p? gruset.

  “Heh”, skrattade Otilia kort. “D?r kommer Monica. B?st att vi plockar ihop v?ra saker.”

  Karin nickade, men sl?ppte inte blicken fr?n grinden f?rr?n den var ordentligt st?ngd. Monica kom in med ett glatt hum?r och tilltufsat h?r. Hon log till och med mot personalen, vilket var s?llsynt.

  “Vet du vad det d?r var om?” fr?gade Karin direkt.

  “Sebastian har f?tt en lillasyster!”

  Otilia hade n?stan trott att familjen hade vunnit p? lotteri, men det kanske k?ndes likadant n?r man fick barn. N?gonting inom henne vr?ngde till, som ett l?tt slag i magen, en pl?tslig l?ngtan om att sj?lv skaffa barn. De kl?dde p? sig ytterkl?derna och tog med sina v?skor ut i solskenet.

  “Har du och Simon t?nkt vidare p? att skaffa barn?” fr?gade Karin pl?tsligt.

  “Det har vi v?l. Men inte ?n. Fast n?r Sebastians pappa kom in s?d?r undrade jag om man verkligen borde v?nta l?ngre.”

  “Det ?r samma med mig och Gustav. Men t?nk dig; att inte kunna dricka vin i n?stan ett ?r!”

  “Det ?r v?l lite dramatiskt?” skrattade Otilia. “Efter de d?r nio m?naderna s? har man ju ett helt liv framf?r sig med gl?dje, s? det kanske ?r v?rt det?”

  “S? du har ?ngrat dig? Du vill skaffa barn nu? Hur tror du Simon skulle reagera?” skrattade Karin.

  “Nej, sluta! Jag sa ju att jag inte t?nker skaffa barn ?n. Hur tror du Gustav kommer reagera d??”

  “Sl?ng inte tillbaka fr?gan p? mig! No fair. Men han vill ju verkligen ha barn, s? jag tror att han skulle bli ?verlycklig om jag sa att jag ville ha det nu.”

  “No fair? Bullshit. Kan jag bli gudmor?” Otilia log brett mot Karin som knuffade till henne med armb?gen.

  “Aldrig i helvetet. Du skulle s?kert pimpla vin direkt framf?r mig.”

  Otilia sparkade av sig sina sneakers i hallen och fortsatte in i k?ket. Trots att dagen blivit b?ttre ?n hon trott var det bra att f? alla hush?llssysslor gjorda, precis som hon t?nkt. Hon kn?ppte p? en spellista med peppande musik och tappade upp vatten i diskhon. Hon dansade sig igenom flera l?tar av Queen och plockade upp saker i ett rasande tempo innan hon satte ig?ng med disken. Allt gick snabbare ?n hon hade f?rv?ntat sig. Hon blev alltid lika f?rv?nad ?ver hur hon kunde gl?mma k?nslan av att ha en ren l?genhet att r?ra sig i, men det k?ndes lika sk?nt varje g?ng. Hon skrattade till och med n?r hon kom p? tanken att hallen liknade en av de om?jliga bitarna i tetris och b?rjade nynna p? den enda spelmelodi hon kom ih?g f?rutom den hon h?rde i Gims.

  Otilia tv?ttade och bytte lakan innan hon satte sig ner och blundade i soffan. Queen var det enda bandet hon kunde lyssna konstant p? utan att ledsna. Rock var egentligen inte det hon brukade lyssna p?, men Queen… det var n?got annat. Hon st?ngde av musiken och kollade p? klockan. Redan fem. D? skulle Simon vara hemma snart. Hon str?ckte p? sig och drog fram laptopen. Otilia funderade p? om hon skulle spela Gims, men k?nde inte riktigt f?r det. All energi som hon egentligen inte borde ha m?ste f? utlopp p? n?got s?tt. Hon plockade upp ett skissblock och ett pennskrin under bordet och b?rjade skissa.

  N?r Simon kom hem tjugo minuter senare hade hon en skiss. Helst av allt ville hon bara br?nna den. Hon brukade alltid skissa ‘det som ville bli skissat’, det som kom till henne d?r och d?, utan n?got ordentligt motiv. Men det som hade f?rts p? papper fanns inte att hitta i det glada hum?r hon haft tidigare. Bilden var svart med flera avbrott f?r otydliga symboler och streck i r?tt. Bilden kom fr?n dr?mmen. Hon visste inte vad det var, men k?nslan den medf?rde gjorde att hon fick ont i br?stet och sv?rare att andas. Hon sl?ngde ritblocket upp och ner under bordet d?r hon inte beh?vde se det l?ngre medan Simon h?ngde av sig jackan. Otilia k?nde en r?dsla som inte ville l?mna henne. Men hon ville inte ge den makten eller oroa Simon, s? ist?llet r?tade hon p? ryggen och m?tte upp honom i hallen med en puss p? munnen och ett leende som hon k?nde var ?vertygande.

  “Hej, ?lskling.”

  “Vad fint du har gjort det!” Simon gav henne en snabb kram.

  “Tja, det m?ste ju g?ras s?… men du f?r laga maten.”

  “Haha, ja, det l?ter v?l bra.” Han backade ett steg och drog av sig jackan. “Vad vill du ha?”

  “Hitta p? n?got bara. Det blir s?kert bra vilket som.”

  “Pyttipanna? Har vi ?gg?” Simon fortsatte f?rbi henne in mot k?ket, bara f?r att sl? t?rna p? byr?n och sv?ra h?gt.

  “Det blir j?ttebra. Ska jag hj?lpa till med n?got?”

  “Var det inte du som sa att jag skulle laga maten? Jag fixar det. S?tt dig ner och slappna av ist?llet.” Simon masserade lillt?n med ett sm?rtfyllt leende innan han fortsatte in i k?ket. Otilia f?ljde honom och satte sig p? en k?ksstol. Hon hade ingen lust att g? in i vardagsrummet igen p? ett tag. Hon lutade sig fram?t f?r att se p? Simon d?r han rotade fram en p?se med pyttipanna ur frysen. Sk?pen som avskilde matbordet fr?n diskho och spis var bra f?rvaring, speciellt med den lilla k?ksyta som bildades mellan ?ver- och undersk?pen, men ofta blev Otilia mest irriterad ?ver att hon inte kunde se ansiktet p? den som var d?r inne.

  “Hur var det p? jobbet?” Otilia lutade armen mot k?ksbordet och satte huvudet i handen.

  “Vi har precis avslutat det d?r projektet som jag pratade om tidigare, s? Patrik var glad att vi blev klara en vecka f?re deadline.” P?sen prasslade n?r han satte ner den p? diskb?nken. “Men han har planerat ett ganska sv?rt spel som vi har b?rjat p? nu. Det kommer nog bli grymt roligt att g?ra det.”

  Simon kn?ppte p? spisplattan och satte dit en av de nydiskade stekpannorna.

  “Vad handlar spelet om?”

  Han bet upp en flik av p?sen. “Det ?r sv?rt att f?rklara och vi har inte f?tt ett manus till det ?n, men jag ska g?ra ett demo p? jobbet som du kan f? prova om du vill.”

  “Det ?r v?l inte ett till skjutarspel?” l?tsassuckade Otilia.

  “Nja.” Inneh?llet fr?ste n?r det landade p? den varma ytan och Simon plockade fram en f?rpackning gr?dde ur kylsk?pet. “Stuvad pytt?”

  “Du vet vad jag tycker om s?na spel. Men det l?ter som att du ser fram emot det, s?… kanske.” Otilia log mot ?versk?pet som skymde Simons ansikte.

  Han h?llde ner gr?dden i stekpannan och b?rjade r?ra om. “Japp. Hur har din dag varit d??”

  “Den har v?l varit bra. Vi har varit ute i skogen med n?gra av de ?ldre barnen, men inte mycket mer ?n s?. Men ska vi ha stuvad pyttipanna s? vill jag nog inte ha ?gg till. Det ?r tillr?ckligt med kalorier som det ?r.”

  “Sen n?r har du b?rjat t?nka p? det?”

  “Sen jag m?rkte att jag kanske kommer beh?va k?pa en ny vinterjacka f?r att jag ?r f?r tjock f?r den jag har.”

  Simon kikade genom h?let p? henne. “N?pp, precis som jag trodde.”

  “Vad d??”

  “Perfekt.”

  Otilia suckade, men kunde inte l?ta bli att le. Simon hade aldrig riktigt f?rst?tt sig p? det d?r med kvinnor och vikt. Dessutom ville hon ju se bra ut f?r honom ocks?.

  “Men-”

  “Okej, inga ?gg. Men d? ?r det klart nu. Ska vi k?ka?”

  Simon lassade upp mat p? tallrikarna och gav en till Otilia. Hon visste inte om hon s?g fel, men det s?g ut som att hennes portion var st?rre ?n hans. Simon h?jde ett ?gonbryn och blinkade mot henne innan han fortsatte in mot vardagsrummet.

  “Kan vi inte ?ta i k?ket?”

  “Jag vill se p? nyheterna. Vi brukar ju missa dem.”

  “Vi missar alltid nyheterna. Varf?r bryr du dig nu?” fr?gade Otilia och f?ljde honom in med tallriken.

  “F?r att de ska recensera v?rt nya spel efter?t.”

  “Men sa du inte att ni blev klar med projektet idag?”

  “Jo, men det h?r ?r det vi blev klar med f?r ett bra tag sen men som sl?pps imorgon.”

  “Varf?r har du inte sagt n?got? Det ?r ju stort!”

  “Nja, vi f?r v?l se. Vi skickade spelet till stationen f?r tv? veckor sen s? de kunde f? ut en recension innan spelet kom ut p? marknaden.” Simon stoppade in en stor gaffel pyttipanna i munnen. “Vi f?r v?l se om det b?r eller brister. Det ?r ju r?tt riskabelt att g?ra s?,” mumlade Simon mellan tuggorna och kn?ppte p? nyhetskanalen. De hade missat de f?rsta minuterna, men rapporteringen var fortfarande ig?ng.

  “-och personer som skriver p? sociala medier som sk?mt f?r att skr?mma andra. Det personerna har lagt upp har inte f?tt n?gon st?rre spridning f?rutom att fler skriver samma sak, men myndigheterna uppmanar att sluta skriva om det, ?ven nu n?r halloween ?r n?ra och ni vill skr?mmas. De s?ger att om det forts?tter och blir st?rre finns det en chans att fler b?rjar ta det som allvar.”

  “Vad pratar de om?”

  “Jag vet inte.” Simon h?jde volymen.

  “Inl?ggen om hur de ser personer i deras omgivning f?rsvinna och komma tillbaka ?r ett sk?mt m?nga inte uppskattar och som i vissa fall kan uppfattas som hotande. Flera kommentarsf?lt har inneh?llit meningar som att ‘jag hoppas att personen som skrev det h?r f?rsvinner’ och annat n?that som b?r undvikas.”

  “Varf?r ?r de s? seri?sa? Det ?r v?l bara ett sk?mt?” fr?gade Simon mot teverutan.

  Otilia k?nde blodet dra sig bort fr?n hennes ansikte och f?rsvinna ner i resten av kroppen. “Jag tror inte det ?r ett sk?mt. Om inte de ocks? h?ller p? att bli tokiga.”

  “Vad menar du?”

  “Det jag sa ig?r om vad jag s?g p? dagiset. Jag fattar inte hur det skulle kunna h?nda, men om fler ser samma sak s?…”

  Simon satt tyst, men tycktes inte fokusera p? den p?g?ende v?derrapporten.

  “Det kanske st?r n?got p? forumen. Ska kika efter recensionen.”